En kyrklig söndag
Som jag många gånger fått förklara för Christopher, fyra år, kommer söndag efter lördag och efter söndagen kommer måndag och då ska vi gå till dagis. Ibland håller han med mig och ibland inte. Det är en fråga om vilket humör det handlar om. Men än är det inte måndag (tack gode Gud!) och jag får njuta av ledigheten en stund till...
I morse ringde alarmet klockan sju fast jag vaknade två minuter innan mobiltelefonen skulle börja dåna i mitt rått kalla rum. Idag var första uppträdandet i kyrkan och det var en upplevelse. Jag begav mig ca 20 över åtta mot tunnelbanan men det gick betydligt fortare till skillnad från de vanliga torsdagskvällarna då kören äger rum i Ulrika Eleonora kyrka i London. Jag kom alldeles för tidigt till Edgware Road, men ville inte vara för tidig till kyrkan så jag gick ett varv runt stationen så långsamt jag bara kunde. När jag trädde in genom kyrkans portar skyndade jag mot toaletterna i källaren för att slippa undan någon obehaglig diskussion med någon kyrkligt insatt. Kl. 9:30 började vi repetera och det lät riktigt fint! Innan högmässan började fick vi klä på oss lila kåpor och jag snubblade ett okänt antal gånger på den extremt långa "klänningen" när jag gick i trappan. Vi fick rada upp oss på fina led, indelade i stämmor. Allting var så nytt och jag var jättenervös. Men allting gick bra... Tills jag plötsligt insåg att mina noter har fått fötter! Inte kunde jag ju börja leta omkring mitt under högmässan så jag fick snegla lite fint på mina grannars noter.
Konstigt nog var det inte så tråkigt som jag mindes det från konfirmandtiden och jag höll mig vaken. Visserligen lyssnade jag inte särskilt nog och satt hellre och dagdrömde, men jag fick känslan av att det var en väldigt trevlig präst och kanske var det också anledningen till den fullsatta församlingen? Vad vet jag! Men jag blev lite smått skärrad av alla "lyckoönskningar", "Jesu kropp och blod" osv...
Men jag överlevde min första högmässa och första prövningen i min körkarriär. Närjag efteråt fann mina noter klädde jag snabbt om och begav mig mot tunnelbanan i sällskap med en jämnårig tjej från Värnamo i Småland. När vi skiljts åt och jag klivit på ett annat tåg i annan riktning inser jag, i och med att jag sätter mig ned, att jag inte har mina noter med mig! En djup suck senare skyndar jag mig tillbaka till kyrkan och ännu senare kliver jag slutligen av i Highgate.
I morse ringde alarmet klockan sju fast jag vaknade två minuter innan mobiltelefonen skulle börja dåna i mitt rått kalla rum. Idag var första uppträdandet i kyrkan och det var en upplevelse. Jag begav mig ca 20 över åtta mot tunnelbanan men det gick betydligt fortare till skillnad från de vanliga torsdagskvällarna då kören äger rum i Ulrika Eleonora kyrka i London. Jag kom alldeles för tidigt till Edgware Road, men ville inte vara för tidig till kyrkan så jag gick ett varv runt stationen så långsamt jag bara kunde. När jag trädde in genom kyrkans portar skyndade jag mot toaletterna i källaren för att slippa undan någon obehaglig diskussion med någon kyrkligt insatt. Kl. 9:30 började vi repetera och det lät riktigt fint! Innan högmässan började fick vi klä på oss lila kåpor och jag snubblade ett okänt antal gånger på den extremt långa "klänningen" när jag gick i trappan. Vi fick rada upp oss på fina led, indelade i stämmor. Allting var så nytt och jag var jättenervös. Men allting gick bra... Tills jag plötsligt insåg att mina noter har fått fötter! Inte kunde jag ju börja leta omkring mitt under högmässan så jag fick snegla lite fint på mina grannars noter.
Konstigt nog var det inte så tråkigt som jag mindes det från konfirmandtiden och jag höll mig vaken. Visserligen lyssnade jag inte särskilt nog och satt hellre och dagdrömde, men jag fick känslan av att det var en väldigt trevlig präst och kanske var det också anledningen till den fullsatta församlingen? Vad vet jag! Men jag blev lite smått skärrad av alla "lyckoönskningar", "Jesu kropp och blod" osv...
Men jag överlevde min första högmässa och första prövningen i min körkarriär. Närjag efteråt fann mina noter klädde jag snabbt om och begav mig mot tunnelbanan i sällskap med en jämnårig tjej från Värnamo i Småland. När vi skiljts åt och jag klivit på ett annat tåg i annan riktning inser jag, i och med att jag sätter mig ned, att jag inte har mina noter med mig! En djup suck senare skyndar jag mig tillbaka till kyrkan och ännu senare kliver jag slutligen av i Highgate.
Kommentarer
Trackback
