Årets värsta dag...
Kanske inte årets värsta. Men i alla fall årets mest överskattade dag. Jag har sagt det förut men säger det igen: vad är poängen med att fira kärleken bara en dag om året? Om man är lyckligt stadgad/kär/blixtförälskad/hängiven-någon-annan är det väl en självklarhet att värna kärleken året runt och då behövs väl inte denna överskattade bemärkelsedag längre inkräkta i februari månad?
Fast en annan teori kan ju vara att älskande par tycker om att se ner på oss ensamma och få ytterligare ett tillfälle att påpeka vår bedrövliga ensamhet?
Tänker tillbaka. Det finns ju lyckliga minnen från den fjortonde februari föregående år. Mysig middag med dåvarande pojkvännen, eller varför inte marängsvissen i skolsköterskans väntrum förra året? Det finns fina minnen och ibland kommer de glimt-vis och man börjar inse vilken jävla idiot man har varit. Som bara kastade bort det. Då är det rätt åt en att sitta ensam, år ut och år in, och genomlida årets definitivt värsta (och sliskigaste) dag! För ibland är man inte värd något annat...
Målet för dagen blir att genomleva eländet. Ytterligare elände blir det med shlagern ikväll, men det är ju kul med Petra Mede som programledare. Jodå, ett litet leende blir det nog på läpparna!
