Stiftsemlan

Och så var det onsdag igen. Veckans första intervallpass. De sandade vägarna hjälper knappt för att behålla fotfästet men spänsten i fötterna kompenserar. Trots snö och mörker närmar sig tävlingssäsongen steg för steg och då ska jag vara beredd. Iklädd tävlingsdräkt och vassa spikskor i kartfållan... Men först uppladdning och eviga konditionspass. Jag hinner inte längre än innanför dörren förrän jag slås av en påträngande och lite skrämmande tystand. Med en röst nära bristningsgränsen ber mamma mig att komma in. Tusen obehagliga tankar flyger genom huvudet innan hon yttrar de smärtsamma orden: "Johnny har gått bort".

Johnny Lundin var en äventyrslysten pensionär, möjligheternas visionär och framför allt en hängiven orienterare med hjärtat på rätta stället. Ett hjärta som igår kväll slutade i slå samtidigt som han klev utanför bildörren efter styrelsemötet i Hellasgården. Ett hjärta som aldrig kommer att genomforsas av hans vänliga och entusiastiska glädjerus (som när man sprungit riktigt bra). Det känns helt ofattbart och jag kan inte med ord beskriva den oerhörda saknad jag känner. Blotta tanken på det "förfärliga" får det att knytas i magen på mig och strupen känns tilltäppt och jag kan inte andas. Hur kan något som var så levande plötsligt stanna av och sluta fungera?

Så, hur var han, när han levde alltså? För mig kommer han alltid att vara den där kutryggiga, optimistiska och inspirerande tränaren iförd Hellas träningsoverall och som försöker instruera ryssarna med sin knackiga svengelska. Han som alltid ville så väl att det ibland blev lite för mycket. Alltid var det förhoppningar om topplaceringar i de stora orienteringstävlingarna 10mila (vilket han lyckades med år 2007!) och 25manna, men likaväl de små egenorganiserade skoj-tävlingarna som "Julrundan" (då man får en liten jultomte att hänga i granen) och inte minst "Slagsta-rundan" (en krona per förbättrade SEKUND ur hans egen ficka). Angående den sistnämnda tackade jag vänligt nej förra veckan när årets enda Slagsta-runda skulle avgöras med anledningar som "det är så lång resväg" och "jag kommer igen nästa år". Helt plötsligt blir jag illa till mods när jag tänker på den där filmen och glassen som kom att ersätta vad som skulle ha blivit min sista tripp till Slagsta...

Varför känner jag mig så eländig när jag tänker på det här? Kanske för att jag inte hann prata med honom igår, inte ens hälsa, och hur jag och Samuel baktalade om honom när vi sprang (var han redan död då?). Vi yttrade ord som: "Man ska ta Johnny med en smula salt, han vill väl men är ganska duktig på att ställa krav och då ska man bara stänga av öronen och le!". Jag pratade med Samuel om det, men han verkade inte hålla med mig om att jag borde ha dåligt samvete för en sådan sak. Men han hade ju hunnit träffa honom, prata med honom. Han hann ju i alla fall med att säga "Hej!". Men senast jag pratade med Johnny var tidigt i höstas efter USA, och det är så himla länge sedan.

Jag känner mig stum. Hur ska jag kunna få ner mina yttersta tankar och känslor på min egen idiotiska blogg om jag inte ens kan öppna hjärtat och gråta? För det är det enda som hjälper när världen rasar samman kring en så viktig och betydelsefull person som Johnny, och visst rinner det sakta och tyst nedför kinden, men hur länge ska det ta innan vi orkar gå vidare? Just nu känns det som en omöjlig bedrift och långpasset på lördag känns som en overklig framtid...