The sensation of happiness!
Tänk vilka kugghjul innan för pannbenet som sätts igång bara av att konfronteras av "gamla" vänner från en nästan svunnen tid. Det var ju helt oskyldigt jag spatserade längs tågets mitt gång och sen hör jag mitt namn och när jag vänder mig om känner jag knappt igen gamla vänner jag inte sett på 2-3 år. Inte hade de förändrats för fem öre... Frågan är bara om det var bra eller dåligt.
Jag har (liksom tusentals filosofer genom alla tider ) tänkt mycket på Lyckan. Vad det är. Vad det betyder. Jag tror att det finns två typer: en som skiftar och en som är beständig. Den som är beständig eller evigt varande ärnog den svåraste att uppnå.
När jag gick hem från tåget igår kväll kunde jag inte låta bli att tänka på hur förutsägbart deras liv måste vara. Tanken slog mig att till och med JAG hade ett mer spännande liv än dem (vilket för mindre än 24 timmar sedan verkade totalt omöjligt) och det har återigen fört tankarna tillbaka till "lyckan". Är det rutiner och vardag som gör oss lyckliga? Jag tror inte det! I egenskap av vetskapen att Jag personligen improviserar mitt liv hela tiden så vet jag att ett 8-17 jobb 5 dagar i veckan är för tråkigt. Eller en simpel hemmafest där mer än hälften ligger i sina spyor innan tolvslaget... Nej, sådant gör inte mig lyckligare!
Men jag tror på två olika sorter. Den som skiftar är också den jämförbara, vilket betyder att lycka är en subjektiv uppfattning av ens eget liv som man jämför med andras liv. Så om jag lyckas bättre än någon annan blir jag ju lyckligare för att jag får en indikation på att jag är bättre. Skadeglädje kan man säga. För även om vi inte säger det rakt ut tror jag att alla förstår vad jag menar när jag säger att det ligger i människans natur att tävla och konkurrera - så när någon misslyckas blir vi i regel glada! (Kommer ni ihåg Blondinbellas debatt-artikel i Expressen förra veckan? Rubriken säger ju sitt: "Kvinnlig avundsjuka är min största fiende")
Men så har vi också den beständiga. Jag har ingen blekaste aning om hur man får den, men är man evigt lycklig är man också evigt nöjdmed sin tillvaro. Då kan man vakna sent en vardagsmorgon och inse att man är flera timmar försenad men ändå, när man ser sig självi spegeln, vet man att man själv är den GRYMMASTE människan på hela jorden! Då finns ingen ångest heller man måste dras med....
Jag har, som många andra, en lång väg kvar att gå tills jag möter Lyckans beständighet och tills vidare får jag nöja mig med Ångesten som min enda livskamrat.
Jag har (liksom tusentals filosofer genom alla tider ) tänkt mycket på Lyckan. Vad det är. Vad det betyder. Jag tror att det finns två typer: en som skiftar och en som är beständig. Den som är beständig eller evigt varande ärnog den svåraste att uppnå.
När jag gick hem från tåget igår kväll kunde jag inte låta bli att tänka på hur förutsägbart deras liv måste vara. Tanken slog mig att till och med JAG hade ett mer spännande liv än dem (vilket för mindre än 24 timmar sedan verkade totalt omöjligt) och det har återigen fört tankarna tillbaka till "lyckan". Är det rutiner och vardag som gör oss lyckliga? Jag tror inte det! I egenskap av vetskapen att Jag personligen improviserar mitt liv hela tiden så vet jag att ett 8-17 jobb 5 dagar i veckan är för tråkigt. Eller en simpel hemmafest där mer än hälften ligger i sina spyor innan tolvslaget... Nej, sådant gör inte mig lyckligare!
Men jag tror på två olika sorter. Den som skiftar är också den jämförbara, vilket betyder att lycka är en subjektiv uppfattning av ens eget liv som man jämför med andras liv. Så om jag lyckas bättre än någon annan blir jag ju lyckligare för att jag får en indikation på att jag är bättre. Skadeglädje kan man säga. För även om vi inte säger det rakt ut tror jag att alla förstår vad jag menar när jag säger att det ligger i människans natur att tävla och konkurrera - så när någon misslyckas blir vi i regel glada! (Kommer ni ihåg Blondinbellas debatt-artikel i Expressen förra veckan? Rubriken säger ju sitt: "Kvinnlig avundsjuka är min största fiende")
Men så har vi också den beständiga. Jag har ingen blekaste aning om hur man får den, men är man evigt lycklig är man också evigt nöjdmed sin tillvaro. Då kan man vakna sent en vardagsmorgon och inse att man är flera timmar försenad men ändå, när man ser sig självi spegeln, vet man att man själv är den GRYMMASTE människan på hela jorden! Då finns ingen ångest heller man måste dras med....
Jag har, som många andra, en lång väg kvar att gå tills jag möter Lyckans beständighet och tills vidare får jag nöja mig med Ångesten som min enda livskamrat.
Kommentarer
Trackback
