Inget är logiskt, inget är magiskt...
Därför vi älskar Håkan-bråkan Hellström...
Kanske finns det lika många sätt att älska Håkan Hellström på som det finns människor som älskar honom. Kanske är det i slutändan ungefär på samma sätt vi gör det.
Håkan är talesman för den irrationella kärleken, den destruktiva, den olyckliga, den överdrivet romantiska, den patetiska, den smärtsamma, den fullkomligt ologiska och den som gör ont. Inget är logiskt, inget är magiskt, så jag springer tillbaks till dig sjunger Håkan och vare sig vi erkänner det eller inte vet vi exakt vad han menar.
Håkan ramlar in och ut från diskotek, han snubblar på mållinjer och låter dom kliva på honom igen.
Han vet när det är för sent för vin och kärlek ren som snö, när det inte finns nån väg tillbaks. Han vet hur det känns att vilja bränna ner en stad på grund av bara en enda invånare i den. Han vet att det gör lika ont att undra som att veta.
Han vet motsättningen i att se sitt namn i tidningsbokstäver men ha svårt att fatta att man fortfarande lever.
Han vill hämnas den obesvarade kärleken, se henne gråta när hon inser hur fult allt blivit; han vill att hon ligger vaken när regnet slår mot rutan och det känns som nån går på henne. Och samtidigt: det han bryr sig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn.
Håkan vet egentligen är han inte kär i nån, att sånt där är slöseri med tid, men då slösar han väl bort sitt liv. Om så bara för en kyss att bygga en dröm på.
Ibland vet vi helt enkelt inte vårt eget bästa. Ibland vet vi inte hur i hela friden det skulle gå till att live and let die. Det gör inte Håkan heller. Och det finns ingen - på riktigt ingen - som lika direkt blottar allt det där vi har inom oss men kanske helst inte pratar om. Därför älskar vi honom. 
