Vilken fiasko-tävling!
O-ringen i Östergötland... Mjölbys befolkning dubblad... Regn som faller ner utan uppehåll... "D18 Lång"-klassen som väntar... Filmkameran laddad... Kunde det bli bättre?
Kanske det verkar konstigt när jag säger att regnet är bra, men ur min professionella orienterar-synpunkt kan jag enkelt förklara varför. Regnmolnen hindrar solen från att komma fram och steka, vattnet som faller svalkar av kroppen och de översvämda vattenpölarna får dobbskorna att vidga sig. Det enda som kan vara jobbigt är den äckliga leran som sträcker sig upp över midjan på vissa ställen och de hala bergssluttningarna är inte så trevliga om man ramlar...
Det började ganska bra med en 32:a plats bland ca 120 startande endast 9.02 minuter efter etappsegraren. Följande dag slutade jag som 57:a eftersom en bom på ca 8 minuter(!) inträffade på väg till första kontrollen.
Men under tisdagkvällen slog det till... Och det slog hårt! En stol var allt som behövdes och sedan var lilltån bruten!
Gråtande på TC nästa dag kunder läkarna bara konstatera att det var färdigsprunget för min del. Hälften av tårarna föll för smätan men resten av dem kunde bara beklaga. Ilskan och besvikelsen var outhärdliga, men nu är det bara att se framåt.
Orkar inte skriva mer nu, men tänkte ändå passa på att säga att den nya familjemedlemen är jättesöt, trots sina stora lurar till öron.
Kanske det verkar konstigt när jag säger att regnet är bra, men ur min professionella orienterar-synpunkt kan jag enkelt förklara varför. Regnmolnen hindrar solen från att komma fram och steka, vattnet som faller svalkar av kroppen och de översvämda vattenpölarna får dobbskorna att vidga sig. Det enda som kan vara jobbigt är den äckliga leran som sträcker sig upp över midjan på vissa ställen och de hala bergssluttningarna är inte så trevliga om man ramlar...
Det började ganska bra med en 32:a plats bland ca 120 startande endast 9.02 minuter efter etappsegraren. Följande dag slutade jag som 57:a eftersom en bom på ca 8 minuter(!) inträffade på väg till första kontrollen.
Men under tisdagkvällen slog det till... Och det slog hårt! En stol var allt som behövdes och sedan var lilltån bruten!
Gråtande på TC nästa dag kunder läkarna bara konstatera att det var färdigsprunget för min del. Hälften av tårarna föll för smätan men resten av dem kunde bara beklaga. Ilskan och besvikelsen var outhärdliga, men nu är det bara att se framåt.
Orkar inte skriva mer nu, men tänkte ändå passa på att säga att den nya familjemedlemen är jättesöt, trots sina stora lurar till öron.
3 + 3 = Sälen 2007
Efter nästen två veckor i en kompakt och trång husvagn är det äntligen skönt att få slänga sina kläder över sängen och låta äppelskruttet ligga kvar i soffan i 5 minuter till. Klockan nere i skärmens hörn visar 23:33 men jag hör fortfarande mamma stöna över smutstvätten två trappor ned. Alltså finns det ingen anledning för mig heller att gå och lägga mig nu utan jag kan nog sitta kvar här en stund till.
Midsommar firade vi i Östersund men redan på måndagen veckan efter packade vi ihop och körde vidare västerut nedåt landet mot Sälen. Jag och min syster plus en klubbkamrat var anmälda till 3+3 som Malungs OK arrangerade i år. Arrangemanget i fråga bestod av tre dagars träning och sedan tre dagars tävling och upplevelserna från allt detta togs emot med både glädje och trötthet. När vi anlände till Sälen (efter att ha lyssnat på norsk radio i en ca en timme) ställde vi upp husvagnen på Tandådalens camping. (ENDAST 100 KR NATTEN, INKLUSIVE EL, TOALETT OCH DUSCH!) Klockan 18:00 skulle vi samlas på Gustavtorget i Lindvallen för att hälsas välkommna, men innan skulle vi hämta ut våra träningskartor, som uppenbarligen inte fanns, men till slut fick vi dem och fakturan skickades till klubben. När vi väl hade fått en varsin plastficka med kartor skulle vi bara följa de fina snitslarna till samlingslokalen, men en liten och ganska avgörande detalj gjorde färden till fots eländig. Utanför hade nämlingen Moder Natur slagit till ordentligt med regn (näst intill skyfall) och innan vi kom fram var vi sjöblöta. Mötet i sig gav ingenting och vi tyckte att arrangörerna verkade ganska förvirrade, men att lyssna på ett brett dalmål är alltid underhållande! So long, so good!
Träning Violett svårighetsgrad
Tisdagen 26/6 Förmiddag: Tempoväxling 5,7 km
Eftermiddag: Medeldistansträning 4,0 km
Onsdagen 27/6 Förmiddag: Fjällorientering: 8,7 km
Eftermiddag: Sprintträning 2,8 km
Torsdagen 28/6 Förmiddag: Sluttningsorientering: 4,8 km
Eftermiddag: Löppass 1 h
Som ovanstående tabell visar var det alltså fem träningar som skulle avklaras på tre dagar (man kunde välja bara tre träningar, men jag som ville träna både förmiddag och eftermiddag la in ett löppas sista träningsdagen). Som kommentar för dessa kan nämnas att fjällorientering är mycket svårt och O-ringen 2008 kommer bli en hejdundrande utmaning! Jag hade varit sjuk hela veckan innan och hade inte tränat på flera dagar så jag var lite matt i kroppen efter tisdag förmiddag. Tyvärr hann jag inte bli av med hostan och min snoriga näsan innan jag började träna, men har man betalat 250 kr för det hela vill man ju definitivt få valuta för pengarna. Vi varvade träningarna med god mat och mycket sömn, men så mycket annat hann vi inte med!
Som den naturare jag är kan jag inte motstå att använda mig av tabeller när jag ska redovisa mina tävlingsresultat:
Tävling Klass Längd Tid +Tid Placering
Sprint D18 2310 m 20:07 4:18 13/22
Medeldistans D18 ELIT 3340 m 40:05 16:33 19/23
Långdistans D18 ELIT 5750 m 98:02 37:44 12/21
Resultaten i sig är väl ingenting att hurra för men det finns faktist en del förklaringar varför det gick som det gick. Angående sprinten kan först nämnas att denna tävling genomfördes på kvällen och då sa hurtigbullen i mig att jag borde träna lite mer medeldistans på morgonen. Så istället för att ta en lång och skön sovmorgon var jag ute och skuttade i skogen klockan sju! Efter detta följdes en tur upp på Hundfjället och Trollskogen som givetvis var värd den jobbiga stigningen. (SENARE KOMMER DET ATT LÄGGAS UT BILDER PÅ TROLLEN!) Under själva loppet tyckte jag att det ändå gick bra! Jag sprang i princip hela tiden, jag gjorde mina vägval och kollade kodsiffran innan jag kom till kontrollen, jag stannade aldrig för att göra mina kompasskurser, utan allting flöt på precis som det skulle. Men sprinten är en form av kraftmätning och efter dagens tidigare äventyr var mina ben inte helt och hållet på bettet. Synd, men det kommer fler tävlingar!
Medeldistansen följande dag gick egentligen riktigt bra, förutom EN kontroll där jag bommade i ca 10 MINUTER! På väg till tvåan kom jag bort mig totalt och ingenting fungerade, men kontrollerna efteråt fungerade jättebra då jag hela tiden sprang på och läste kartan bra. Sedan efter jag hade kommit i mål skrev jag ut mina sträcktider där jag kunde se att ingen sträcka var över 3 minuter, förutom just sträcka två som hade tagit 14 minuter. Efter att ha studerat resultatlistan lite närme kunde vi dra slutsatsen att om jag INTE hade bommat så förskräckligt till tvåan hade jag fått en betydligt bättre placering (ungefär 3-5 plats). Då tänkte jag återigen: "Det kommer en ny tävling!"
Långdistansen idag var en riktig katastof! Ingenting fungerade! Jag bommade hela tiden! Redan efter första konrollen förstod jag att det här inte skulle gå vägen och mycket riktigt. Men det gick faktist liiiite bättre mot slutet då jag kom in i en mer detaljrik skog med många tydlinga höjdkurvor som jag personligen tycker är mycket bättre än kal fjällterräng. Jag log när jag äntligen kom i mål. Värre gick det i och för dig för mig syster som var ute i nästan två och en halv timme!
Hursomhelst... Nu är jag hemma och jag har totalt tre veckor på mig att ladda om inför O-ringen i Östergötland och nu har jag dessutom fått smaka på den kommande O-ringenterrängen inför nästa år. Men efter den sista misslyckade tävlingen (det var långt ifrån bara jag som tyckte det var svårt) undrar jag om det kommer att komma några orienterare till den fjärde etappen som ska avgöras på fjället?
SE BILDER NEDAN!
Midsommar i Östersund.
Michan, Jens, Jag och Mamma.
Johan ser glad ut?
Me in action, during sprint-training!
Hellas-trippeln njuter i kvällssolen.
Första tävlingsdagen: Sprint! Agnes kommer här lunkande.
En pusselbit på plats!
Michan på ingång.
Heja heja!
Här kommer jag med tunga steg. (Ja, jag springer faktiskt!)
("Vilket jävla SKIT-system!")
Vad kan finnas här inne?
Rudde ser efter.
Mammas tvilling.
Det ryktades om att detta var min sanna identitet, men jag vet inte vad som dom menade med det.
Andra tävlingsdagen: (Äcklig) Medeldistans. Agnes på väg mot mål.
Nej, jag var inte ensam kvar i skogen. (Men vilket flin?)
Trött?
Tredje tävlingsdagen: Långdistans på fjället. Agnes först in av oss.
Det ser lätt ut, men låt inte nedförsbacken lura era ögon.
Varför skrattar man åt ett totalt misslyckande?
Varav denna fördröjning i skogen?
Sliten, men ändå inte sist kvar i skogen.
Sista kvällen innan hemfärd.
Vacker men förrädisk natur. O-ringen 2008 blir inte kul...
Midsommar firade vi i Östersund men redan på måndagen veckan efter packade vi ihop och körde vidare västerut nedåt landet mot Sälen. Jag och min syster plus en klubbkamrat var anmälda till 3+3 som Malungs OK arrangerade i år. Arrangemanget i fråga bestod av tre dagars träning och sedan tre dagars tävling och upplevelserna från allt detta togs emot med både glädje och trötthet. När vi anlände till Sälen (efter att ha lyssnat på norsk radio i en ca en timme) ställde vi upp husvagnen på Tandådalens camping. (ENDAST 100 KR NATTEN, INKLUSIVE EL, TOALETT OCH DUSCH!) Klockan 18:00 skulle vi samlas på Gustavtorget i Lindvallen för att hälsas välkommna, men innan skulle vi hämta ut våra träningskartor, som uppenbarligen inte fanns, men till slut fick vi dem och fakturan skickades till klubben. När vi väl hade fått en varsin plastficka med kartor skulle vi bara följa de fina snitslarna till samlingslokalen, men en liten och ganska avgörande detalj gjorde färden till fots eländig. Utanför hade nämlingen Moder Natur slagit till ordentligt med regn (näst intill skyfall) och innan vi kom fram var vi sjöblöta. Mötet i sig gav ingenting och vi tyckte att arrangörerna verkade ganska förvirrade, men att lyssna på ett brett dalmål är alltid underhållande! So long, so good!
Träning Violett svårighetsgrad
Tisdagen 26/6 Förmiddag: Tempoväxling 5,7 km
Eftermiddag: Medeldistansträning 4,0 km
Onsdagen 27/6 Förmiddag: Fjällorientering: 8,7 km
Eftermiddag: Sprintträning 2,8 km
Torsdagen 28/6 Förmiddag: Sluttningsorientering: 4,8 km
Eftermiddag: Löppass 1 h
Som ovanstående tabell visar var det alltså fem träningar som skulle avklaras på tre dagar (man kunde välja bara tre träningar, men jag som ville träna både förmiddag och eftermiddag la in ett löppas sista träningsdagen). Som kommentar för dessa kan nämnas att fjällorientering är mycket svårt och O-ringen 2008 kommer bli en hejdundrande utmaning! Jag hade varit sjuk hela veckan innan och hade inte tränat på flera dagar så jag var lite matt i kroppen efter tisdag förmiddag. Tyvärr hann jag inte bli av med hostan och min snoriga näsan innan jag började träna, men har man betalat 250 kr för det hela vill man ju definitivt få valuta för pengarna. Vi varvade träningarna med god mat och mycket sömn, men så mycket annat hann vi inte med!
Som den naturare jag är kan jag inte motstå att använda mig av tabeller när jag ska redovisa mina tävlingsresultat:
Tävling Klass Längd Tid +Tid Placering
Sprint D18 2310 m 20:07 4:18 13/22
Medeldistans D18 ELIT 3340 m 40:05 16:33 19/23
Långdistans D18 ELIT 5750 m 98:02 37:44 12/21
Resultaten i sig är väl ingenting att hurra för men det finns faktist en del förklaringar varför det gick som det gick. Angående sprinten kan först nämnas att denna tävling genomfördes på kvällen och då sa hurtigbullen i mig att jag borde träna lite mer medeldistans på morgonen. Så istället för att ta en lång och skön sovmorgon var jag ute och skuttade i skogen klockan sju! Efter detta följdes en tur upp på Hundfjället och Trollskogen som givetvis var värd den jobbiga stigningen. (SENARE KOMMER DET ATT LÄGGAS UT BILDER PÅ TROLLEN!) Under själva loppet tyckte jag att det ändå gick bra! Jag sprang i princip hela tiden, jag gjorde mina vägval och kollade kodsiffran innan jag kom till kontrollen, jag stannade aldrig för att göra mina kompasskurser, utan allting flöt på precis som det skulle. Men sprinten är en form av kraftmätning och efter dagens tidigare äventyr var mina ben inte helt och hållet på bettet. Synd, men det kommer fler tävlingar!
Medeldistansen följande dag gick egentligen riktigt bra, förutom EN kontroll där jag bommade i ca 10 MINUTER! På väg till tvåan kom jag bort mig totalt och ingenting fungerade, men kontrollerna efteråt fungerade jättebra då jag hela tiden sprang på och läste kartan bra. Sedan efter jag hade kommit i mål skrev jag ut mina sträcktider där jag kunde se att ingen sträcka var över 3 minuter, förutom just sträcka två som hade tagit 14 minuter. Efter att ha studerat resultatlistan lite närme kunde vi dra slutsatsen att om jag INTE hade bommat så förskräckligt till tvåan hade jag fått en betydligt bättre placering (ungefär 3-5 plats). Då tänkte jag återigen: "Det kommer en ny tävling!"
Långdistansen idag var en riktig katastof! Ingenting fungerade! Jag bommade hela tiden! Redan efter första konrollen förstod jag att det här inte skulle gå vägen och mycket riktigt. Men det gick faktist liiiite bättre mot slutet då jag kom in i en mer detaljrik skog med många tydlinga höjdkurvor som jag personligen tycker är mycket bättre än kal fjällterräng. Jag log när jag äntligen kom i mål. Värre gick det i och för dig för mig syster som var ute i nästan två och en halv timme!
Hursomhelst... Nu är jag hemma och jag har totalt tre veckor på mig att ladda om inför O-ringen i Östergötland och nu har jag dessutom fått smaka på den kommande O-ringenterrängen inför nästa år. Men efter den sista misslyckade tävlingen (det var långt ifrån bara jag som tyckte det var svårt) undrar jag om det kommer att komma några orienterare till den fjärde etappen som ska avgöras på fjället?
SE BILDER NEDAN!
Midsommar i Östersund.
Michan, Jens, Jag och Mamma.
Johan ser glad ut?
Me in action, during sprint-training!
Hellas-trippeln njuter i kvällssolen.
Första tävlingsdagen: Sprint! Agnes kommer här lunkande.
En pusselbit på plats!
Michan på ingång.
Heja heja!
Här kommer jag med tunga steg. (Ja, jag springer faktiskt!)
("Vilket jävla SKIT-system!")
Vad kan finnas här inne?
Rudde ser efter.
Mammas tvilling.
Det ryktades om att detta var min sanna identitet, men jag vet inte vad som dom menade med det.
Andra tävlingsdagen: (Äcklig) Medeldistans. Agnes på väg mot mål.
Nej, jag var inte ensam kvar i skogen. (Men vilket flin?)
Trött?
Tredje tävlingsdagen: Långdistans på fjället. Agnes först in av oss.
Det ser lätt ut, men låt inte nedförsbacken lura era ögon.
Varför skrattar man åt ett totalt misslyckande?
Varav denna fördröjning i skogen?
Sliten, men ändå inte sist kvar i skogen.
Sista kvällen innan hemfärd.
Vacker men förrädisk natur. O-ringen 2008 blir inte kul...
En tillbakablick till de finska skogarna i norr
Äntligen! Jag behövde bara slå mig ner i soffan och sträcka ut benen för att känna lugnet skölja över mig. Klockan visar 08:12 och min syster kan definitivt bevisa att det är sommarlov. Regnet utanför har slutat med fukten består. Det enda som hörs är mitt rytmiska trummande mot tangenterna samt Cardigans - For the Boys. "Burn it all and break your home. This one's for the boys. You're a vain and shameless man, but hell, I love your voice..."
Om jag återvänder till fredag eftermiddag minns jag först skolavslutningen samt lunchen med mina vänner, men den dagen bestod mest av att packa sovsäck, tandborste och träningskläder. Till och med öronpropparna följde med! Klockan 20:15 skulle båten gå, men jag skulle vara i Granby strax efter sex. Vi åkte med Silja Festival och inte helt oväntat var båtens passagerare orienterare från både Sverige och Norge. Jag och vår ryska vännina Larisa gick omkring på båten och kollade in affärerna samt utsikten. Sedan fanns det inte så mycket mer att göra än att gå och lägga sig. Följande morgon klockan 06:30 (finsk tid) ringde min mobiltelefon för väckning. Osäker på om jag skulle väcka mina sovkamrater smög jag tyst ut från hytten och fortsatte mot frukosten. Vi orienterare fick inte äta tillsammans med resten av passagerarna och hänvisades då till "Dancing Palace" där de inrätt tidigare kvällens partyställe till en ersättande frukostbuffé. Maten var ju ändå detsamma så varför inte? Resan mot Jukola fortsatte med en bussfärd till Lappo på 35 mil. Underbart!
När vi slutligen kom fram till TC träffade vi på Irina som visade oss vägen till vårt tält. Där blev vi väl mottagna av Johnny samt alla som varit där på världscupen. Vi fick ställa oss till rätta och sedan samlades vi för att gå igenom dagens tävling osv. Starten skulle gå klockan 15:00 och så här såg vårt lag ut:
Startnr 19 - SoIK Hellas
1. 5,7 km - Larisa
2. 5,7 km - Emelie (JAG)
3. 6,3 km - Irina
4. 7,7 km - Tanja
Hur skulle jag beskriva de finska skogarna? Detta är frågan jag nu ställer mig själv och jag skulle troligtvis också svara mig själv som följande: Kuperingen är något svagare än skogarna i Stockholm, men det betyder inte att man springer lättare. Terrängen upplevde jag som detaljrik med många höjder, åsar och sänkor vilket gjorde orienteringen svår. Blåbärsris fanns överallt, men den tätbevuxna skogen var inte så farlig som man först tror om man ser på kartan. Någonting som också de finska kartritarna ÄLSKAR är ett fenomen som kallas "berg i dagen" (grått på kartan), men det är någonting som främst kan beskrivas som krossad sten över ett kalt bergsparti.
Jag kan väl lite kort sammanfatta den dagens prestationer. Larisa är grymt duktig men har varit skadad och hon hade även lite problem med orienteringen och hon växlade till mig ungefär 11 minuter efter täten. Mitt eget lopp gick tyvärr inte riktigt som jag hade tänkt mig. Loppet inleddes mycket bra då jag hittade mina kontroller bättre än väntat. Stämplingarna tog väl lite tid då jag ännu inte hade accepterat EMIT (stämplingssystemet som går ut på att man lägger en pusselbit i en form och sen stämplar den). Alltså, de första fem kontrollerna höll jag ett lagom tempo utan någon större bom, men sedan tog det stopp. Jag kom från kontoll nr 203 och skulle sedan till nr 209 och nr 121, men jag hade enorma problem. En bana på 5,7 km hade jag tänkt springa på ca en timme men min sluttid blev istället 77 minuter. Men som johnny sa sedan: "Det kommer fler tävlingar!" THANK GOD FOR THAT! Irina och Tanja plockade in massor av placeringar och till slut fick vi placeringen 103 av totalt 900 startande lag, dock 46 minuter efter vinnande lag. Jag tycker faktist det är bra ändå!
Resten av eftermiddagen spenderade jag i duschen och i tältet där jag antingen läste senaste nummret av Kalle Anka eller min bok "Den flygande holländaren" av Frederick Marryat (som nu är utläst). Senare började uppladdningen för vårt herrlag som skulle starta 23:00. Jag gick också omkring på TC och nedanför har jag en massa bilder som visar omgivningen och atmosfären.
Själv var jag mest en aktiv åskådare, men efter första sträckan gick jag och la mig. Eftersom speakern pratade så högt kom mina öronproppar väl till användning, men mina (dåligt förberedda) ryska vänner besvärades mer av kylan än av det finska kacklet från högtalarna.
Den minnesvärda klockan fick stå för "startskottet" (alla cowboys, släng er i väggen!). På klockan står "TULKAA MINUN TYKÖNI", men vad det betyder har jag ingen aning om.
De totalt 1400 löparna på första sträckan värmer upp. (Titta riktigt nogrannt så ser man en galen forograf som klättrar upp i ett träd på andra sidan folkmassan)
Många väntar på starten.
Starten har gått (och det går väldigt fort)!
Täten vid en radiokontroll.
Ledaren Sami Löfbacka från Rasti-Kurikka stämplar vid sista kontrollen innan upploppet. Efter 10,7 km är tiden för honom 1:04:43.
Vår Hellas-löpare till vänster stämplar endast 4:21 minuter efter och ligger då på en 50:de placering.
Om jag återvänder till fredag eftermiddag minns jag först skolavslutningen samt lunchen med mina vänner, men den dagen bestod mest av att packa sovsäck, tandborste och träningskläder. Till och med öronpropparna följde med! Klockan 20:15 skulle båten gå, men jag skulle vara i Granby strax efter sex. Vi åkte med Silja Festival och inte helt oväntat var båtens passagerare orienterare från både Sverige och Norge. Jag och vår ryska vännina Larisa gick omkring på båten och kollade in affärerna samt utsikten. Sedan fanns det inte så mycket mer att göra än att gå och lägga sig. Följande morgon klockan 06:30 (finsk tid) ringde min mobiltelefon för väckning. Osäker på om jag skulle väcka mina sovkamrater smög jag tyst ut från hytten och fortsatte mot frukosten. Vi orienterare fick inte äta tillsammans med resten av passagerarna och hänvisades då till "Dancing Palace" där de inrätt tidigare kvällens partyställe till en ersättande frukostbuffé. Maten var ju ändå detsamma så varför inte? Resan mot Jukola fortsatte med en bussfärd till Lappo på 35 mil. Underbart!
När vi slutligen kom fram till TC träffade vi på Irina som visade oss vägen till vårt tält. Där blev vi väl mottagna av Johnny samt alla som varit där på världscupen. Vi fick ställa oss till rätta och sedan samlades vi för att gå igenom dagens tävling osv. Starten skulle gå klockan 15:00 och så här såg vårt lag ut:
Startnr 19 - SoIK Hellas
1. 5,7 km - Larisa
2. 5,7 km - Emelie (JAG)
3. 6,3 km - Irina
4. 7,7 km - Tanja
Hur skulle jag beskriva de finska skogarna? Detta är frågan jag nu ställer mig själv och jag skulle troligtvis också svara mig själv som följande: Kuperingen är något svagare än skogarna i Stockholm, men det betyder inte att man springer lättare. Terrängen upplevde jag som detaljrik med många höjder, åsar och sänkor vilket gjorde orienteringen svår. Blåbärsris fanns överallt, men den tätbevuxna skogen var inte så farlig som man först tror om man ser på kartan. Någonting som också de finska kartritarna ÄLSKAR är ett fenomen som kallas "berg i dagen" (grått på kartan), men det är någonting som främst kan beskrivas som krossad sten över ett kalt bergsparti.
Jag kan väl lite kort sammanfatta den dagens prestationer. Larisa är grymt duktig men har varit skadad och hon hade även lite problem med orienteringen och hon växlade till mig ungefär 11 minuter efter täten. Mitt eget lopp gick tyvärr inte riktigt som jag hade tänkt mig. Loppet inleddes mycket bra då jag hittade mina kontroller bättre än väntat. Stämplingarna tog väl lite tid då jag ännu inte hade accepterat EMIT (stämplingssystemet som går ut på att man lägger en pusselbit i en form och sen stämplar den). Alltså, de första fem kontrollerna höll jag ett lagom tempo utan någon större bom, men sedan tog det stopp. Jag kom från kontoll nr 203 och skulle sedan till nr 209 och nr 121, men jag hade enorma problem. En bana på 5,7 km hade jag tänkt springa på ca en timme men min sluttid blev istället 77 minuter. Men som johnny sa sedan: "Det kommer fler tävlingar!" THANK GOD FOR THAT! Irina och Tanja plockade in massor av placeringar och till slut fick vi placeringen 103 av totalt 900 startande lag, dock 46 minuter efter vinnande lag. Jag tycker faktist det är bra ändå!
Resten av eftermiddagen spenderade jag i duschen och i tältet där jag antingen läste senaste nummret av Kalle Anka eller min bok "Den flygande holländaren" av Frederick Marryat (som nu är utläst). Senare började uppladdningen för vårt herrlag som skulle starta 23:00. Jag gick också omkring på TC och nedanför har jag en massa bilder som visar omgivningen och atmosfären.
Själv var jag mest en aktiv åskådare, men efter första sträckan gick jag och la mig. Eftersom speakern pratade så högt kom mina öronproppar väl till användning, men mina (dåligt förberedda) ryska vänner besvärades mer av kylan än av det finska kacklet från högtalarna.
Den minnesvärda klockan fick stå för "startskottet" (alla cowboys, släng er i väggen!). På klockan står "TULKAA MINUN TYKÖNI", men vad det betyder har jag ingen aning om.
De totalt 1400 löparna på första sträckan värmer upp. (Titta riktigt nogrannt så ser man en galen forograf som klättrar upp i ett träd på andra sidan folkmassan)
Många väntar på starten.
Starten har gått (och det går väldigt fort)!
Täten vid en radiokontroll.
Ledaren Sami Löfbacka från Rasti-Kurikka stämplar vid sista kontrollen innan upploppet. Efter 10,7 km är tiden för honom 1:04:43.
Vår Hellas-löpare till vänster stämplar endast 4:21 minuter efter och ligger då på en 50:de placering.
Följande morgon vaknade jag av hettan och klockan avslöjade att det var dags att gå upp. Det rådde inte heller något tvivel om att värmen skulle bli plågsam. Det kan tyckas att jag drog nitlotten när jag inte tog med mig några kortbyxor, men vid närmre eftertanke tillhörde jag en av de få som inte frös under natten. Johnny och många av oss reste på förmiddagen men samma gäng som hade åkt dit med Silja Line och buss skulle också få sällskapa hem. Men till skillnad mot resan dit var resan tillbaka till Åbo fylld av sång, främst från OK Tor. Det förvånade mig att de sjöng så högt och livligt och verkade så glada trots att de ?bara? kom på 204:de plats. Jag visste inte om det då, men det var ju kul att de var så glada!
När vi slutligen kom fram till Åbo upptäckte jag att min plånbok var borta och då bröt kalabaliken loss. Jag förstod genast att jag måste ha glömt den när vi stannade för att fika och tillsammans med Vidas försökte jag kommunicera med de finska busschaufförerna som inte begrep engelska ett dugg. Efter ett okänt antal delmoment fick vi tag i en chaufför som förstod svenska och han ringde dit men de hade inte hittat någon svart plånbok innehållande mer än 80 ?. Lite halvt nedslagna återvände vi till Siljaterminalen, men efter ett tag kom Vidas tillbaka med min plånbok. Han berättade om att det hade varit en löpare från IFK Lidingö SOK som hade känt igen mitt namn och han tog med min plånbok och hade sedan fått syn på Vidas och återlämnat den. Det faktum att någon från Lidingö visste vem jag var förbryllar mig fortfarande, men vem du än är, jag är dig evigt TACKSAM.
Festen på båten kom inte helt oväntat och många passagerare på båten blev stundvis irriterande när dessa utstående idrottsmän slappnar av lite för väl med alkoholen. Den redan nämnda klubben från Lidingö blev 4:a i herrstafetten, men även damsidan visade sin bästa sida och fick fina resultat de också. Tusentals orienterare med hög ämnesomsättning släppte loss totalt och alkoholen som slukades nådde ut i blodet inom en mycket kort tid. Lyckligtvis hann jag köpa choklad till familjen, lukta på parfymer, prova smink samt trängta efter pilgrims vackra smycken innan affärerna stängdes och innan de verkliga festligheterna tog form. Sedan så gick jag och la mig.
"Oh, my heart can't carry much more. I'ts really really aching and sore. My heart don't care anymore, I really can't bear more. My hands don't work like before, I shiver and scrape at your door. My heart can't carry much more, but you couldn?t care less, could you?" Nina Perssons välbekanta röst samt mitt frenetiska trummande som formar just de ord du läser nu är det enda som stör den annars stilla tystnaden. Det är väl snart dags att äta frukost, men framför mig ligger en Marabou chokladkaka... "Your face don't look like before. Its really not like yours anymore. Your eyes don't like me no more, they quiver and they shift to the floor. My heart don't beat like before, it's never been this slow. No, my blood don't flow anymore and you couldn?t care less, could you?"
Ett telefonsamtal till tjejer utan självförtroende
Igår fick jag ett ytterst oväntat telefonsamtal från en av våra tränare i klubben. Han gav mig ett erbjudande om att få följa med till Jukola i Finland nu i helgen och springa en orienteringstafett med vår klubbs stora världstjänor. Han förklarade givetvis orsaken till denna plötsliga information och tillbedjande, men jag stod näst intill mållös och visste inte vad jag skulle svara. Ville jag eller ville jag inte delta i denna EXTREMT stora tävling?
Självklart är det en ära att bli uppringd, eftersom man känns behövd och avgörande. Det viktigaste är väl dessutom att vi får runt ett lag? Han påpekade om och om igen hur kul det skulle vara om en SVENSK tjej deltog i laget, plus att han dessutom anmärkte vikten av att laget måste bli godkänt. Han märkte dock väldigt snabbt i samtalet av min nervositet och hur jag upprepande gånger försökte säga till honom att jag inte var tillräckligt bra. Där kommer också det stora problemet! Vilken idiot som helst förstår väl att man aldrig kan göra bättre ifrån sig än sitt bästa?
Framför allt vi tjejer har problem med vårt självförtroende och vi litar aldrig på vår egen kapacitet. Föreställ er en anställningsintevju, där en man och en kvinna är de två kanidaterna till ett välbetalt jobb. På pappret är de PRECIS lika bra! När chefen frågar, Skulle du kunna göra det här? Då svarar mannen, − Självklart! Kvinnan däremot svarar, − Kanske, eller, jag vet inte. Känns detta bekant? Är det då så himla konstigt att vi kvinnor har generellt sämre lön än män? Vi kan ju (för fan) inte ta för oss!
Detta är ett faktum, alla tjejer i Sverige! Vi måste börja lita på vår egen kapacitet och inte trycka ned oss själva (inte låta någon annan göra det heller för den delen). Kan vi stärka vårt självförtroende kommer vi att besegra fler motgångar, ta för oss mer av det vi förtjänar och framför allt kommer vi att våga bekämpa nya utmaningar.
Självklart är det en ära att bli uppringd, eftersom man känns behövd och avgörande. Det viktigaste är väl dessutom att vi får runt ett lag? Han påpekade om och om igen hur kul det skulle vara om en SVENSK tjej deltog i laget, plus att han dessutom anmärkte vikten av att laget måste bli godkänt. Han märkte dock väldigt snabbt i samtalet av min nervositet och hur jag upprepande gånger försökte säga till honom att jag inte var tillräckligt bra. Där kommer också det stora problemet! Vilken idiot som helst förstår väl att man aldrig kan göra bättre ifrån sig än sitt bästa?
Framför allt vi tjejer har problem med vårt självförtroende och vi litar aldrig på vår egen kapacitet. Föreställ er en anställningsintevju, där en man och en kvinna är de två kanidaterna till ett välbetalt jobb. På pappret är de PRECIS lika bra! När chefen frågar, Skulle du kunna göra det här? Då svarar mannen, − Självklart! Kvinnan däremot svarar, − Kanske, eller, jag vet inte. Känns detta bekant? Är det då så himla konstigt att vi kvinnor har generellt sämre lön än män? Vi kan ju (för fan) inte ta för oss!
Detta är ett faktum, alla tjejer i Sverige! Vi måste börja lita på vår egen kapacitet och inte trycka ned oss själva (inte låta någon annan göra det heller för den delen). Kan vi stärka vårt självförtroende kommer vi att besegra fler motgångar, ta för oss mer av det vi förtjänar och framför allt kommer vi att våga bekämpa nya utmaningar.
