Stiftsemlan

Ikväll såg jag den väl omtalade filmen av Cristian Mungiu och nu efteråt kan jag helt enkelt inte låta bli att skriva en och annan rad om den. Jag föreslår att den som funderar på att gå och se den slutar att läsa nu och bokar nästa bio, för den är verkligen värd att se.

Rumänien. Och året är 1987. I studentkorridorerna flödar misären och tentorna pressar eleverna som mutar varandra för att få det de verkligen inte kan få någon annanstans. Bland samtliga är abort förbjuden, men dock en nödvändighet, då en ung student visar sig vara gravid. Och hon är rädd. Men dock inte ensam. Gabitas graviditet är ett faktum, men hennes väninna och rumskamrat Otilia är hennes stöd, och filmens enda hjälte. På ett dyrt hotellrum, med en abortör som enda tar betalt i sexuella tjänster, ska det onda avlägsnas och dö, på golvet i badrummet. Efteråt ska vi låtsas som om ingenting har hänt, så vad blir det för middag?

Filmen är överlag extremt välgjord i den mening att berättelsen är oförutsägbar rakt igenom, men trots de knappa inspelningsresurserna lyckas regissören och skådespelarna behålla spänningen genom hela filmen. Det är en teknik jag aldrig förr skådat. Någon bakgrundsmusik är det inget tal om och filmkameran som skakar när man springer efter. Hemma i TV-soffan när man tittar på egen inspelning från semestern i somras stönar alla högljutt för den skakiga bilden, de ständigt tappade fokusen och vindens brus som överröstar talet. Här sker nästan samma sak, bortsett från vindens brus. Men ingen musik förekommer i bakgrunden vilket i sin tur ställer väldigt höga krav på skådespelarnas insatser. Det är ju trots allt det enda vi kan urskilja om vi ska förstå deras känslor. Den glänsande talangen är överhängande hos skådespelarna som gestaltar sina karaktärer otroligt bra, man får känslan av att man kan läsa deras tankar! Själva inspelningen är oerhört skicklig trots att många skulle anse att man inte "såg tillräckligt mycket". Ett exempel är de mörka gränderna och trapphusen då man inte upptäcker folk som smyger omkring i bakgrunden förrän de kommer för nära. Skådespelarnas fantastiska insatser tillsammans med den tekniska begränsning som råder skapar en oförglömlig känsla som endast ett mästerverk kan frammana och detta bygger upp filmens spänning och överraskar.

Vem är hjälten? Svaret är Otilia, hon ska vara den lojala vännen, den underbara flickvännen samtidigt som hon är en lysande student som pluggar teknik trots hennes fattiga ursprung. Är det möjligt? Hela filmen belyser den långa abortprocessen då hennes rädda och "antagande" vän gör en väldigt sen abort. Vem ska utföra de sexuella tjänsterna om inte Otilia? Hennes pojkvän rasar över att hon inte köpte blommor till hans mamma nära hon fyller 48 år, men han förstår själv inte allvaret i hennes pressade situation. När Otilia berättar om Gabitas abort förklarar han klart och tydligt att han är helt emot abort, eftersom det är ett farligt ingrepp. "Vad ska vi göra om jag blir gravid? Du bryr dig ju inte när jag säger att du inte får komma inne i mig!" - "Då löser jag det!". Visst!

Otilia återvänder till hotellrummet där Gabita väntar, men svarar inte i telefon. När hon kommer in är aborten avklarad och på badrummets vita kakelgolv ligger ett fyramånaders gammalt foster död. "Spola inte ned fostret i toaletten för då blir det stopp. Gå istället högst upp i ett trapphus och kasta ned fostret, som är väl gömt i handdukar och plastpåsar i en stor väska, i sopnedkastet". Det gör hon. Och sedan när hon springer genom de mörka och kalla gränderna stannar hon upp och kräks. Nu förstår man vad som väntar.

Tillbaka på hotellet igen. Gabita öppnar inte dörren, men hittar henne senare i matsalen. Det är över och Gabita är hungrig. Hon frågar om hon begravde barnet. "Låt oss aldrig prata om detta igen, någonsin". Otilia är gravid, men tänker inte genomgå en abort. Det finns inga pengar för det, hennes pojkvän förstår inte allvaret och abortören är bara ute efter att förödmjuka unga flickor. Men framför allt har hon ingen riktig vän som hon kan luta sig mot när hon behöver hjälp, därför att Gabita är för rädd och opålitlig. Hon inser att processen är minst lika svår som att ta emot barnet och efter att ha kastat ner ett dött barn i sopnedkastet förstår hon allvaret, det handlar faktiskt om ett människoliv. Aborten är för komplicerad och en för tung börda som hon aldrig vill genomgå igen. Gabita får menyn i handen och servitören frågar "Vill ni ha lever, njure, hjärta eller hjärna".

För knappt tio minuter sedan ögnade jag igenom min systers rättade samhällskunskapsprov. Det handlade om internationell politik, industriländer och utvecklingsländer, väst och öst, fattigdom... Vid närmre eftertanke insåg jag, ännu en gång, att världen är långt ifrån rättvis! Att fattigdomen i Asien och Afrika stärker västvärlden på många sätt är ingenting nytt, men varför det faktum att vi lever på deras misär inte bekymrar oss mer, är en värdig fråga att ställa.

Om vi ser tillbaka i tiden och jämför med den värld vi ser idag, kan vi utan vidare svårighet fastslå att demokratins utbredning har ökat. Men fortfarande ser vi diktaturer och befolkningar runt om i världen där det ständiga förtrycket står bakom gaveln. För att citera Churchill: "Demokratin är det sämsta styrelseskicket, om man bortser från alla andra". Vad har då diktaturen givit samhället? Den sociala utvecklingen har många gånger begräsats på grund av inre stridigheter inom landet eller andra inrikespolitiska motgångar som i sin tur lett till en splittrad stat. Folket har även många gånger visat sig kraftfulla i sitt motstånd; kanske minns vi Tianamin Square, 1989? Då studenterna reste sig mot regimen i hopp om ökad frihet. Regimen besvarade protesterna genom att öppna eld mot de unga studenterna och inom några timmar var massakern på det egna folket ett faktum.

Västvärlden försöker många gånger briljera med den industriella revolutionen som i början av 1800-talet. Dock nådde inte industrialiseringen så långt utanför Europas gränser, med de länder som drogs med i den framgångsrika utvecklingen - bland annat Sverige - låter sig inte trampas ned för det. "Vi har ju faktiskt redan industrialiserats!" Man kan se den industriella revolutionen som en biltvätt; när solen gryr är kön av smutsiga bilar oändlig, men vartefter dagen fortgåt minskar kön och när biltvätten till slut stänger är fortfarande många bilar smutsiga. Så fungerar det även i världen, men många länder kommer ha stora svårigheter med att få sin bil tvättad. Kanske blir de inte tvättade alls. Då kan endast de rena bilarna visar framfötterna och får vara med och tävla på den internationella arenan. Ur ett historiskt perspektiv betraktar vi Kina med Mao Zeitung i spetsen. "Det stora språnget" med inkluderande planekonomi blev till katastrof då folket svalt ihjäl och dog. Man kan ju tycka att Mao borde ha förstått att femtiotusen miljoner instruktionsböcker om hur man odlar kapris inte skulle vara lika lättsålda som femtiotusen miljoner kg ris. Att den industriella revolutionen har varit av stor betydelse för västerländsk ekonomisk utveckling är ett faktum och detta gör att många utvecklingsländer hamnar efter i den internationella politiken.

"Kinesiska barnarbetare? Det är ju bara ett känslotillstånd som när man ska baka tiotusen lussekatter till familjens adventbjudning!" Eller hur? I västvärlden har vi demokrati, ekonomisk styrka, mänskliga rättigheter och möjligheter. Framför att möjligheter till utbildning. I den tredje världen är situationen den omvända, men inte helt obegriplig. I Kina bor det väldigt många människor; the vast majority are poor and deprived. De flesta arbetar på fabriker i en ofattbar arbetsmiljö för småslantar som i alla fall jag skulle skratta åt om jag blev erbjuden ett så o-stimulerande och smutsigt jobb. Statistik indikerar på att de största köparna av dessa produkter som producerats av en EXTREMT billig arbetskraft är de stora, rika företagen i Europa och USA. Skuldkänslor? Inte? Titta i nacken på din tröja och se efter. På min står det: "MADE IN BANGLADESH".

Kina är på framfart, men hur ska ett så sargat och orättvist land kunna mäta sig med västvärlden? Många anklagar Kina för sina icke-miljövänliga metoder för att bygga ett industrisamhälle, men samtidigt måste man ställa sig frågan om de inte har rätt till den då? Den nya miljörevolutionen världen över har verkligen fått stort diskussionsutbyte, men människors attityd till en livsstilsförändring är långt ifrån ljus. Al Gore påpekade många gånger i sin dokumentär "An Inconvenient Truth" att det inte är för sent, det finns fortfarande chans till förbättring och överlevnad.

"Jag avskyr din åsikt, men jag skulle kunna gå i döden för din rätt att framför den!" Voltaire presenterade sina tankar redan under 1700-talet, men inte förrän efter Andra Världskrigets slut år 1948 utformades en internationell konvention angående de mänskliga rättigheterna. I den finns klara definitioner om vad det innebär att vara människa och vilka friheter du föds till. Sådana friheter som yttrande frihet, tryckfrihet, pressfrihet, religionsfrihet... osv. är inte något självklart för alla människor på jorden. Befolkningar förtrycks och terroriseras, etniska minoriteter förföljs, frihetskämpar åker i fängelse, rebeller dödas och miljontals barn lämnas föräldralösa i AIDS spår. Överallt lider människor, men vem bär ansvaret? Gud? Eller vi själva?

Den som stiftade uttrycket "Livet är inte rättvist!" visste verkligen vad han snackade om. Eller vänta nu, det var ju min pappa... så sent som igår faktiskt. Hursomhelst, orättvisan i världen flödar, oron inför framtiden tilltar och människor lider, men kanske är det en del av livet. Men jag är i alla fall glad att jag fick leka med mina Barbie-dockor som liten och inte tillverka dem i en mullrande grå byggnad i hopp

om att senare kunna stilla hungern...

Igår kväll läste jag ut en jättebra bok! Den var skriven av Paulo Coelho (han som skrev "Alkemisten") och titeln var "Veronika bestämmer sig för att dö". Ganska tragisk, men väldigt spännande med tanke på att hela berättelsen utspelas på ett mentalsjukhus.

Tänkte bara dra handlingen lite kort. Veronika är alltså en ung kvinna som har i princip att man kan önska sig, men hennes bittra syn på livet får henne att längta efter döden. Så en kväll tar hon en överdos av sömntabletteroch tror att hon somnar in för gott. Men nej, hon vaknar upp på ett sjukhus där överläkaren sedan förklarar att hennes hjärta är så allvarligt skadat att det inom några dagar kommer att stanna helt. "Då har jag alltså lyckats?" är hennes enda kommertar. På det här sjukhemmet träffar hon en mängd olika karaktärer med olika bakgrunder och sjukdomar som lett dem dit. En kvinna som drabbats av deppression frågar vad galenskap, en annan fick panikångestattacker och en tredje, schizofren man klev in i sina egna "paradisvisoner" och blev för världen helt apatisk. Dessa människor påverkas så av den unga kvinnans öde och i slutändan lämnar alla tre mentalsjukhuset. Veronika upptäcker saker hos sig själv som hon innan föraktat; hon spelar piano mitt i natten, onanerar fritt inför den schizofrene mannen och ger de andra patienterna örfilar när honkänner att hon kan.Hennes korta levnadstid gör att hon kommer till insikt om vad livet egentligen handlar om. (FÖR ER SOM VILL LÄSA BOKEN, SLUTA HÄR!) Galna är de som sticker ut ur mängden. Om en hel befolkning skulle drabbas av galenskap skulle de som inte var galna betraktas som de enda dårarna i stan. Veronika har så kort tid kvar att leva, men hon kan för första gången känna kärlek. Kär blir även den schizofrene som förälskat sig vid hennes pianospelande och sexuella öppenhet. Men hon skulle ju ändå dö? Vad har hon att förlora på? Sedan kommer slutet... Och det var så typiskt! Det visar sig att Veronikas hjärta var fullt friskt, men för att doktorn på sjukhuset ska kunna avsluta sin forskning behövde han få en männsika att under bara några få dagar få leva ut och komma till insikt om vad livet egentligen handlar om. Och det är precis vad Veronika gör! Doktorn har lyckats!

Så, några bokförslag någon? Jag får väl annars nöja mig med några Kalle Planka i kväll...

Jag fick en gång se ett annat land. Det där landet var väldigt likt vårt, men ändå kändes det så grått. Landskapet påminde om fattigdom, svält och misär, men eftersom det är ingenting vi är bekanta med i dag minns jag inte hur jag reagerade. Människorna var magra och eländiga. De mörka fårorna i deras ansikten avslöjade flera års ålderdom och hopplöshet, men värst av allt var att se deras ögon. Jag minns speciellt den tomma blicken som gav mig kalla kårar längs ryggraden. Jag påminns ständigt om en man. Han var många år gången men stod likväl lika ståtlig som han hade gjort i alla tider. Det ihållande regnet piskade mot hans ansikte och när han vände sig mot mig sa han bara: "Det här är landet där varken Gud eller kärleken existerar." Det var landet jag besökte från mina mörkaste drömmar.

När jag återvänder till nutid med detta land i minnet kan jag se detta landskap inte långt ifrån oss. Redan nu ser vi tydligt tecken på hur en del av världen satsar högt och vinner, men endast på bekostnad av den andra världens fattigdom. Människor bländas av sin egen arrogans men begriper inte vilka reaktioner de leker med. Det kommer en dag då empatin överger oss, då terrorn förintar demokratin och blotta värdet i pengar övergår till sand. För det är väl bara en fråga om tid innan orättvisan tar över och förtrycket splittrar oss människor?

Hur var det egentligen att börja skolan? Jag minns själv hur jag hela sommaren förberedde mig inför det spännande äventyr som väntade bara någon månad bort. Jag var så förväntansfull och jag längtade varje dag efter skolstarten som aldrig tycktes komma. Idag när jag möter barn som ska börja skolan suckar jag bara över deras längtan och vid närmre eftertanke vet vi alla som har gått i skolan att det bara blir värre för varje år och man hoppas ideligen att sommarlovet aldrig ska ta slut. (Och vad som kan tilläggas är att det är elva år sedan jag själv befann mig i den situationen där de barn jag pratar om står idag.) Många år har gått, men jag minns den stora dagen. Förväntan, spänning och rädsla omgav mig och detta kunde ibland upplevas som kvävande, men jag klev av bussen till Båtsmansskolan och bland mig fanns massor med barn vars ögon gnistrade av nyfikenhet. Men också tycktes jag mig se en viss osäkerhet som ströp barnens skratt. Också jag tycktes förlora talförmågan. Jag minns däremot inte hur jag kom till mitt klassrum eller hur jag ens visste att jag skulle vara där. Jag minns inte heller om mina föräldrar var med, men jag antar att de var det. Min lågstadielärare hette Margareta och hennes karaktär beskriver man bäst genom att nämna hennes försök till uppfostran då vi varje gång innan vi trädde in i klassrummet skulle niga och bocka. Hon var väldigt sträng på den punkten, men efter två år gick hon i pension och vi bytte till Monika som tog över lärarposten i årskurs tre. Henne hade vi sedan hela vägen ut till och med årskurs fem då hela klassen splittrades och alla bytte skola. Trots att jag gick med samma personer i samma klass i fem år minns jag dem inte fullkomligt.

Självklart härskade hierarkin även i vår klass och uppdelningen var enkel: "De populära", "Klassens clown", "Klassens bråkmakar-rojalitet", "Töntarna", "Mobboffret". Bland de populära fanns väl främst Malin och Nicole och grabbarna som följde varierade men jag tror att några var Robin, Sebastian, Victor, Birk... Klassens clown varierade också, men jag tror ändå att de flest gillade Robin. "Bråkmakar-roljaliteten" som jag kallar den utgörs av en kung och en drottning där Victor var kung och Rebecca var drottning. Dessa platser ändrades inte och jag tror inte heller någon hade kunnat utmana deras dåliga attityd och humör. Kriterierna för att vara en "Tönt" var: att alltid komma i tid till lektionerna, att göra sina läxor, att inte pratade rakt ut i klassrummet, att aldrig var i slagsmål, att inte hata vår fröken. Till dem hörde väl jag och mina kompisar till (Johanna R, Johanna S, Kristin, Erik, Nathalie, Tim, Sabina, Vilmer, Hendrik, Fredrik, Simon, Jesper... +/- någon annan). Hursomhelst, vi hade väl egentligen två mobboffer varav den ena var min kompis Erik och den andra var Damla. Damla var från Turkiet och var den enda i klassen som inte hade svenskt ursprung. Hon var mycket större än alla andra och hon utvecklades mycket tidigare än alla andra också. Den främsta orsaken till att hon frystes ut var hennes annorlunda utseende och hon hade aldrig några kompisar.

Den person som på ett utmärkande vis ledde utfrysningen var ingen mindre än Victor. Inte helt oväntat kanske, men jag ryser fortfarande av bara tanken på honom och jag hoppas, ur djupet av mitt hjärta att jag aldrig någonsin behöver se honom igen. Hur många gånger hade jag inte sett honom gadda grabbarna omkring sig och sedan trycka in henne i ett hörn för att sedan kränka henne på de värsta man någonsin skulle kunna tänka sig? Kränkningar som baserades på hennes ursprung, tro och kultur. Vi var bara 9 år när helvetet började! Jag minns särskilt ett uttalande då Victor återigen ställde henne mot väggen, han sa: "Hejar du på turkland? Visst hejar du på de smutsiga turkarna? Men vet du vad? Sverige spelar mycket bättre fotboll än turkland och vi kommer att vinna över er!" Detta var vardagsmat för henne och vi stod bara och tittade på...

Jag känner för Damla och jag skäms över att jag aldrig agerade. Många nätter gick då jag tänkte på att jag, redan nästa dag, skulle våga ställa mig vid hennes sida, men ingenting blev mer än bara tomma ord. Och tomma ord hjälper inte mer än ett isbad vid en lunginflammation. Även om vi alla led för hennes skull visste ingen hur vi skulle tackla Victor och hans kompisar. Vi var skräckslagna! Och vi grävde ned huvudet i sanden. Men inte förrän senare i livet har jag kunnat konstatera att vi blev alla skyldiga till det som hände Damla och vi bär alla skulden för det som Victor utsatte henne för. Detta är någonting som jag inte vill ska hända igen så jag tänker verkligen uppmana mina barn till att reagera och agera för att detta som utspelades på Båtmansskolan var främlingsfientligt och oförlåtet, men det bästa vi kan göra nu är att se till att det inte händer igen.

Årets längsta natt har precis inletts och ljuset utanför fönstret här i Östersund kommer tillbaka om en dryg halvtimme. Midsommar är den högtiden under året som firas främst av oss européer i norr. Frågan kvarstår väl varför vi äter sill till lunch och dansar kring en blomsterklädd påle i takt till fiolspel? Hur uppstod den här uppståndelse till tradition egentligen? Efter att ha sökt lite på internet finner jag en del minnesvärd information och historik angående just denna helg.

I det förkristna Skandinavien var midsommartiden förknippad med offerfester i fruktsamhetens tecken, på många sätt motsvarande första majfirandet i andra västeuropeiska länder. Den kristna kyrkan tog över tidpunkten för denna midsommarfest och knöt den till "Den helige Johannes Döparens dag" den 24 juni (Johannes föddes enligt Lukasevangeliet sex månader före Jesus och firas därför sex månader innan jul). På flera språk kallas helgen för Johannesdagen, men på svenska med flera språk kallas den alltjämt midsommar. I det svenska kyrkoåret har tidigare "Midsommardagen" och "Johannes Döparens dag" firats på samma dag. Detta ändrades nyligen år 2003 då Johannes Döparens dag flyttades till söndagen efter Midsommardagen. Detta innebar att Midsommardagen fick temat "Skapelsen" i den nya evangelieboken.

Midsommarnatten har även ett stort inslag av tro på övernaturliga väsen och framtidsprofetior om man handlar på vissa sätt. Folktron säger bland annat att man skall akta sig för bada för att inte råka ut för Näcken. Flickor skall också plocka sju, eller nio, olika sorters blommor, helst vid ett vägskäl, klättra över nio gärdesgårdar och lyckas man sedan somna utan att yppa ett ord lär man i drömmen kunna se sin tillkommande.

Hur varje enskild svensk sedan firar denna dag är upp till var och en, men vanligtvis brukar vi samlas kring den kanske mest populära symbolen för sommaren. Jag syftar givetvis på midsommarstången! För att relatera till dagens händelser kan jag redan nu avslöja att ingen dans förekom för min del och återigen blir frågan "Varför?" mycket svår att besvara. Trots att årets midsommar inleddes med ett vackert väder och en återträff med gamla vänner känner jag inte längre den kittlande och förväntansfulla känslan som ofta uppkommer vid varje traditionsfirande. Varför skulle inte god mat, roliga lekar och spela, trevliga vänner och den vackra sommarnatten få mig att le vid blotta tanken? Jo... visst, jag tycker om det, men... Vid tolv-tiden satt jag placerad i solskenet på gräsmattan med min hund i famnen och jag hade precis avslutat fikat vid hembygdsgåren. Solen värmde min sjuka kropp och teet skvalpade behagligt i magen efter den sista intima beröringen med koppen. Fingrarna mina bredde ut sig i det gröna, och lite fuktiga, gräset och jag överväldigades med sommar. Sedan när spelmännen förde sina stråkar mot instrukmenten och musiken drog igång kändes det som om någonting avstannade. Tog slut. Stoppades. Bromsades utan att ha nått sitt mål. Många sätt att beskriva en känsla, men det verkliga problemet var att jag hade ingen LUST att dansa kring den blomsterklädda pålen som var placerad mitt bland folket. Barnen dansade. Pensionärerna dansadet. Föräldrarna dansade. Undomarna dansade. Men inte jag.

Aldrig trodde jag att förväntan skulle kunna hämmas. Men tyvärr har jag, som alla andra som blivit äldre, förlorat synen hos skönheten i längtan. Hur många gånger låg man inte vaken för att man visste att NÄSTA DAG är det julafton? Och varför var mamma och pappa alltid så LÅNGSAMMA när de skulle gömma påskäggen? Kunde man ens förstå de barn som INTE dansade och skrattade när de firade sommarens längsta dag? Åldedomens nattsida är ett faktum och nu har grodorna dansat ifrån mig.