Cynikern
Jag är döpt. Jag är konfirmerad. Men jag är inte religiös! Inte för fem blanka ören! Varför skulle jag då vilja uppnå högst betyg i religionskunskap A? Om tio år kommer jag att ha glömt bort det, eller hur? Men så enkelt är det inte! Jag struntar fullständigt i religionskunskapen, men eftersom jag nu inte får högsta betyg i kursen kommer jag i slutändan inte kunna få 20,0 eftersom jag inte kommer kunna pröva för religionen på komvux då Haninge kommun inte erbjuder sådana tjänster åt desperata studenter vilket i sin tur leder till att jag aldrig kommer kunna bli läkare! Alltså, jag kommer aldrig någonsin kunna förverkliga min absolut största dröm här i livet: att få rädda mänskligheten, av den enkla anledningen att jag inte på ett fullständigt sätt kunde redogöra för treenighetsläran eller teodicéproblemet.
Men vad har man egentligen att vänta sig från ett Sverige som är dominerat av byråkrati i den utsträckning att vi snart går omkring som robotliknande zombies som är programmerade för att döda. Döda! Döda! Döda! DÖDA! Helt enkelt ta kol på alla ungdomars drömmar!
De sägs att Alexander den store skulle ha besökt filosofen Diogenes och frågade om det fanns någonting han kunde göra för honom. Diogenes svarade då att Alexander alltid kunde flytta på sig så att han inte skymde ljuset från solen. Men berättelsen är uppenbart falsk, då Alexander inte befann sig i den delen av Grekland under den tid Diogenes levde där.
Så vad har vi att vänta oss av livet? Absolut ingenting!
En vit tiger
Skynda, skynda, innan det är försent. Gillar du Turkland? Skynda, skynda, knyt kängorna. Hejar du på Turkland? Var är mössan. Där. Och halsduken? Varför bor du inte i Turkland? Är de andra redan klara? Skynda på. Vet du vad? Det är nog bäst om du flyttar tillbaka till Turkland. Ut genom dörren. Barnen över skolgården hoppar hage, och leker kull. Bakom mig slår dörren igen. Den öppnas och ut kliver en jämnårig pojke med en ytterst belåten min. Innan dörren stängs igen ser jag Haris ögon, rödsprängda och tårarna har lämnat salta ränder över kinden. Kommer du? Gungorna är lediga nu. Solen skiner och efter 20 minuters gungande ringer klockan in för lektion. Hari är inte där. Är det ingen annan som ser det? Är det ingen som undrar vart hon tog vägen? Alla i klassen sitter ned vid sina bänkar, djupt försjunkna i matteboken, tror i alla fall fröken. Men inte Hari.
I varje infödd svensk bor en vit tiger som fruktar allt främmande och vill helst inte bli inblandad i något med okänd utgång. Tigern slipper undan med sina vackra ögon och sina lovord om hängivenhet, så länge den själv blir skyddad. I striden lämnas den vita pälsen fri från blod och uppe på kullen betraktar den det outhärdliga kriget där alla är förlorare. Någon gång tar det slut och när allt är borta, vad finns då kvar? Den vita tigern fortsätter i förtvivlan med hopp om att komma undan den förödande ensamheten, men vart än den vänder sig möter den besvikelse, ånger och skam. Kanske var det värt att färga pälsen röd av fiendens blod för att sedan kanske gå ur striden med stolthet och vissheten om att bekämpa det onda var det enda rätta?
Jag är usprungligen en vit tiger, och jag behåller den vita färgen. Tills vidare.
Varför jag är överlägsen: Del 2
Egenskaper som tagit mig så här långt: (Jag rabblar upp ett antal adjektiv som ska illustrera mitt riktiga jag!)
1. Egocentrisk (på gränsen till narcissisk)
2. Full av högmod
3. Sarkastisk
4. Arrogant
5. Uppriktig
6. Framåtsträvande
7. Seriös
8. Ambitiös
9. Pretentiös
10. Allvarlig
11. ?
Med hjälp av AMF pension kan man ta sig en liten titt in i framtiden, men jag som besökt en spådam ska nu försöka sammanfatta mitt framgångsrika liv och, se, er avund växer med antaltet ord som jag skriver. Jag klandrar er inte! Det är ändå bara minnen för livet...
Mitt liv efter studenter ter sig i form av att jag och mina närmaste vänner ger oss ut i världen för att för första gången smaka på det livet har att erbjuda. Sommaren sprudlar av musik, kreativitet, framgångar och kärlek. Senare lyckas jag komma in på Sveriges mest attraktiva utbildning och jag förvandlas snabbt till lärarnas lilla stjärnskott. Strax efter examen börjar stålarna rulla in och snart har jag byggt en swimmingpool ute i Tungelsta där jag bor ensam i mitt renoveringsobjekt till hem. Tur att pappa är så händig och lagar hålen i taket medan jag tapetserar. Snart träffar jag mannen i mitt liv, min absoluta själsfrände, och när vi går på stan känner jag alla dessa avundsjuka blickar som värmer min rygg.
Det är vi mot världen! Äntligen får jag, och han, som volontärer åka och hjälpa människor världen över. Snart krossas våra tonårsdrömmar och den fria viljan verkar otillräcklig för att kunna rädda världen. Väl hemma gifter vi oss på stranden på Nåttarö. Självklart regnar det mitt i den svenska sommaren, men det är den vackra sången och det vackra gitarrspelet till "Utan dina andetag" som får min marcara att suddas ut.
Jag slår igenom och blir världskänd som musikal-manusförfattare och regissör och jag får fortsättningsvis gå på alla premiärer och galamiddagar.
Vi får inte heller glömma den lilla detaljen att jag blir helgonförklarad av femton olika religioner världen över och folk reser land och rike för att höra mig prata om sådana triviala saker som bantning.
Min kunskap sträcker sig så oändligt långt att jag blir det första människan att avslöja och förverkliga Alkemins största hemlighet vilket slutar i att jga blir snuskigt rik och odödlig. Men det var jag ju redan innan!
Jag tycker synd om människorna som jämt måste leva med sin avund. Det är synd att jag är en av dem. Jag förtjänar något bättre, gör jag inte det?
Framtiden är alltid aktuell
Min svensklärare tjatar om litteraturhistorien och under middagen kom jag på att det skrivs JÄVLIGT många böcker. Alltså, fler böcker till litteraturhistorien och mer plugg till de stackars studenterna. Då började jag också tänka på tids-fenomenet; tänk att hela tiden blir det mer och mer historia och framtiden blir mindre och mindre. Men eftersom framtiden är OÄÄNDLIIIG resulterar det hela i att vår historia växer i och med att vi bli äldre. Så i slutändan har vi bara vår egen historia och visst vill vi bestämma om vad den ska innehålla?
Ärligt talat! Jag vill inte bli ihågkommen som någon feg plugghäst som drunknade i ett hav med böcker och kurslitteratur och som aldrig vågade chansa och spela på osäkra kort! Jag vill inte heller bli ständigt påmind om att jag slet som ett djur för att spara till min pension, som jag ändock på ålderns höst inte kommer att uppskatta särskilt mycket. Jag vill inte leva i vetskapen om att jag aldrig har levt, när jag verkligen borde, alltså då jag var ung!
Carpe Diem! Seize the day! Fånga dagen!
Därför erkänner jag, härmed ett officiellt uttalande som ska FÖR ALL TID sätta spår: Jag ska (troligtvis) tatuera mig!
Varför jag är överlägsen: Del 1
Min första insikt!
Vad väntar härnäst?
(PS. Jag SKA göra om den här bloggen. Helt enkelt fräscha upp den lite med ny design och framför allt byta ut fotot! Den där ryss-mössan funkar helt enkelt inte längre!)
En önskan att bli sedd?
Doktor Glas, 1905.
"Nu. Nu stod han mitt framför kondomerna, en snabb blick åt höger, en snabb blick åt vänster, och så rafsade han åt sig ett paket och petade ner det under chips-påsen.
Javisst. Lätt som en plätt. Men..
Han hejdade sig och ställde ifrån sig varukorgen. Tänk om jag kommer fram där, tänkte han, och radar upp på rullade bandet:
Ett paket chips
Ett paket filmjölk
Ett paket ostbågar
Ett paket kondomer
Tänk om expiditen ler menade och blinkar mot mig och säger: - Jaså, det ska dippas ikväll."
Per Nilsson, 1993.
Vadå 'pretentiös'?
Först och främst tycker jag att vanliga bloggar där folk bara rabblar upp en massa saker som händer i sina dötrista liv blir otroligt tråkiga i längden. Den här bloggen är tyvärr inte ett undantag (de flesta inläggen är bara SKIT) men nu gör jag ett helhjärtat försök i hopp om att den här bloggen kommer att bli 10 gånger mer intressant att läsa, eller kanske 10 gånger TRÅKIGARE att läsa. Vad vet jag?
Hädanefter kommer jag att bara skriva om allvarliga saker. Med 'allvarliga' menar jag inte tråkiga eller politiska inlägg där jag analyserar allt skit som händer i världen. Jag vill bara kunna vara allvarlig i den bemärkelsen att jag är ÄRLIG! En del kanske tycker att det är tråkigt att jag inte skriver om något hett skvaller, men om ni verkligen vill veta så består mitt liv för tillfället bara av tre saker: plugg, träning och nu körkort. Om jag ska hålla på och babbla om något sådant hela tiden blir det vääliiiiigt seeegt och TRÅÅKIIIIGT!
Därför, adjöss med min oseriösa jag och fram med mitt ärliga och allvarliga jag!
Tar jag mig själv på för stort allvar? Kalla mig då 'pretentiös'!
Kalla mig pretentiös om ni vill
Dess sanna betydelse kan liknas vid ord som hybris, högmod, anspråksfull och arrogant men den kanske enklaste förklaringen är "att ta sig själv på för stort allvar". Och hur underbart skulle inte det vara? För att när allting kommer omkring är vi bara människor och vi dör ensamma...
Folk som bloggar tenderar att klaga på sina extremt tråkiga svensson-liv och utelämnar sina vanor i vardagen för människor som egentligen inte ens BRYR sig. Vem sjutton vill läsa när någon försov sig en morgon, eller var uttråkad på jobbet? Nu låter det som om jag själv aldrig har skrivit om när jag vaknade en morgon, vilket skulle verka väldigt motsägelsefult, men vid närmre eftertanke kan sådant vara intressant om det har en poäng. Annars faller intresset och allvaret blir ett skämt. Det finns riktigt många skräpbloggar där ute i cyberrymden och det här är en av dem. Snart kommer jag väl att säga någonting i stil med "Nu är klockan halv två och jag sitter på golvet i mitt unkna rum och har jätteont i rumpan därför att golvet är så hårt..." Någon som orkat läsa ända hit?
Vem orkar egentligen bry sig om sådant som ändå inte revolutionerar ens vardag? Folk talar om personer som förändrat ens liv andra om musik som RÄDDAT ens liv. Jag tillhör nog det senare alternativet... Kanske finns det en anledning till varför jag sitter här, mitt i natten,och knappar på en Fujitsu siemens. Men det tror jag inte. Jag vill bara ställa mig upp och applådera för det stora allvaret som en gång för alla visar sig vara det slutgiltiga beviset på att människan förstör, bränner och krossar alla drömmar för att sedan tyna ut i ingenting. Är det inte läggdags för skämten?
Nu är klockan 01:30 och min rumpa har domnat av det här extremt hårda golvet. Med lite tur kommer jag upp och då ska jag väl sova. Mitt rum luktar sjukdomoch behöver vädras. Men det får jag fixa imorgon. Godnatt.
Denna sedvandliga hysteri inför ett nytt år
Ett nytt år. En hel period med 366 dagar eftersom det är skottår i år. Vad rubriken anspelar på tycker jag ärligt talat att hela evenemanget är överskattat. Nyårslöften? Jag har inga nyårslöften. De är ju ändå bara till för att man ska känna sig misslyckad då man faktist inte har haft en chans att kunna uppfylla de krav man satt upp för sig själv. "Nästa år ska jag gå ner 10 kilo". Ha, lycka till, bara för att det är ett nytt år kommer du inte tycka att det är tråkigare att se på en bra film på TV. Du lär ju inte heller upskatta broccolin eller vitkålen mer bara för att du har bestämt dig för att gå ner 10 kilo. Jag tänkte från början ha ett mål som lyder ungefär så här "Jag ska börja lyssna på annan musik och sluta verka så 'obsessed' av Kent". Men så ställde jag mig frågan varför, och då fann jag inget vettigt svar. Jag älskar den musik de gör och det finns ingen som helst anledning till att inte se dem spela fler gånger än en. Kanske plånboken klagar, men vad jag försöker säga är att jag inför detta år bara kommer att göra sådant som gör mig lycklig, och jag ska bannemej leva det här året!
Vad gäller det gångna året är jag inte helt övertygad att jag levde upp till mina löften. Vilket kan verka i princip helt omöjligt med tanke på de krav på förbättring dessa krävde. Alla löften tycks gå ut på att man hela tiden ska förbättra mig själv, men om man nu från början fann sig nöjd med sig själv borde det väl vara omöjligt att förbättra någonting? Jag har brutit mina 07-löften, det är jag helt övetygad om, men jag är ändå nöjd med vad jag åstadkommit detta år. Jag har fått jätte-fina betyg, jag har fått deltaga i Jukola, jag har sprungit 10mila samt deltagit i första laget på 25manna. Jag har fått möjlighet att fylla 18 år, bli myndig, med tillhörande kalas. Det var jättekul! Jag har fått träffa och krama Martin Sköld, Jocke Berg, Sami Sirviö och Markus Mustonen samt fått deras autografer på nya kent-skivan. Jag har dessutom fått uppleva en extasfylld konsert. Vi har fått en ny familjenmedlem då Agge-bagge anlände på O-ringen och tack vare min brutna tå fick jag gosa med honom hur mycket jag ville... Dessa små guldtillfällen är bara smakprov från det gångna året och det indikerar på att jag har gjort massor med roliga saker och jag ångrar ingenting!
Men visst är det kul att fira ett nytt år! Många ser det som en ny start och nu blir det svårare än någonsin att få plats i omklädningsrummet på Najaden. Visserligen håller dessa löften inte längre än ett par veckor, men det var ju också väntat hos en pessimist som jag. Som jag nyss sa till pappa (som vill gå och lägga sig): "Det här är kanske första och sista gången vi firar nyår på ett så fint hotell som det här, det kommer att vara massor med fina raketer, vi har köpt Champagne och det är bara nyår en gång om året. Vi har ätit jättegott och haft en jättetrevlig kväll så varför inte fullända den till det yttersta?". Jag älskar att fira ett nytt år, men för guds skull, skippa nyårslöftena!
En elakartad tumör till ego?
Tränar gör jag förstås inte! Blotta tanken på att trycka ner min ömma fot i ett par joggingskor får mig att våndas. Jag hade tänkt att försöka cykla lite, för att hålla benen och kondisen uppe, men tramparna har stått stilla. Den enda träningen jag får är för mina fingrar som just nu flyger över och trummar på tangenterna.
Hundarna är givetvis också krävande, men det var väntat. För knappt en halvtimme sedan satt Agge som fastlimmad med grannens fingrar mellan käkarna. Lik som en piraya tuggar han på oss. Oupphörligt och hårt.
Frasen "Vad ska jag göra?" är den mest återkommande under dessa dagar och trots att mamma rabblar upp tusentals vettiga förslag händer ingenting. Men idag... Idag fick jag en påminnelse av Annika på telefon om att ringa ungdomarna angående ett tränings- och tävlingsläger som går av stapeln inom två veckor. SHIT! Jobb! Så nu har jag ringt och sökt upp alla de små barnen och informerat. Sedan har jag skrivit ett JÄTTElångt mejl till Samuel och sammanfattat alla idéer och tankar jag har om lägret. Och när jag ändå höll på tänkte jag att jag lika gärna kunde lägga banorna. Så nu är två banor lagda; en kontrollplock och en där man övar på kompasskurser. Nu hoppas jag bara på att David och Samuel inte dissar allting jag gjort för då känns allt jobb ganska meningslöst.
Nu känner jag att någonting är på väg att hända. Dagarna som kommer ska jag försöka tillägna fler vettiga intressen; träning, lägret, läsa böcker, plocka vinbär... Allt sådant som inte kretsar kring mitt feta ego ska få mer plats hädanefter och genast nu ser framtiden ljusare ut. Shit vad poetisk jag blev, men nu ska jag fånga dagen (CARPE DIEM!) och följa med mamma ut med hundarna.
Håll smurfarna vid liv!
Som vanligt slår jag på datorn, öppnar bloggen och väntar mig givetvis att fingrarna lätt ska börja flyga över tangentbordet. Men inte idag inte. Inspirationsmätaren visar noll och tankarna består av totalt ingenting. För att komma undan denna idétorka skriver jag in aftonbladet hemsida i adressrutan uppe i det högra hörnet och framför mig börjar stora bilder, skrålande rubriker och reklamannonser hopa sig. Jag rullar nedåt. Och sedan uppåt. Och sen ner igen. Helsingborg slog Hammarby med 4-2. En GI-expert ger råd om hur jag ska få kilona att rasa inför strandsemestern. Bill Gates är inte längre världens rikaste man. Kate Moss dumpar Pete Doherty. Paris Hilton rasar över struntsumman hon får när hotellkedjan säljs. Intressesmurfarna har somnat för länge sen...
När ska media börja skriva om någonting kontroversiellt?
Jag skulle kanske bli komiker?
I dag kom pappa att konstatera någonting självklart men som för mig känns väldigt avlägset och ovanligt; det här är faktiskt mitt sista sommarlov! Ifall jag skulle glädjas eller stöna över tanken visste jag inte, men jag kan ju inte undvika det faktum att jag snart måste bestämma mig för vad jag vill göra i framtiden. I alla år har mitt liv varit förutbestämt av självklara val och plikter som grundskola och gymnasium. Visserligen valde jag det naturvetenskapliga programmet på 320-poängs gymnasiet vilket givetvis skänker bra betyg och stora möjligheter. Bra jobbat, Emelie! Du har, trots allt slit, försatt dig i ett oändligt velande med en eländig obeslutsamhet på köpet! Lystring kära vinnare, var vänlig och hämta ut er målarlåda utan färger vid sekretariatet på vägen ut. Tyvärr, Emelie, du var den enda som inte kunde bestämma dig så du får kvarsittning hos studievägledaren tills du vet vad du vill göra!
Riktigt så hopplöst är det väl inte, men i skrivandets hetta dras man lätt in i en överdrivande och dramatiserande ton. Jag har faktiskt några idéer om vad jag skulle kunna tänka mig att göra efter gymnasiet: göra lumpen (och bli någonting bra såklart!), bli aupair i USA (och lära mig engelska flytande), plugga på universitetet (eg. bo i studentkorridor), plugga läkarlinjen (måste kanske plugga upp på komvux och skriva högskoleprovet först), resa jorden runt (where's the money?), bli världsmästarinna i orientering (ha, ha troligt!), finna sanningen om Bermudatriangeln och bli världsberömd (lite orealistiskt kanske), leta efter rikta sjöodjur som Storsjöodjuret eller Loch Ness (nä, nu räcket det!), i värsta fall: prostituerad (stryk det sista!). Hur många av de uppräknade alternativen kan betraktas som genomförbara? Kanske fyra eller fem i alla fall?
Hursomhelst, lumpen är någonting jag alltid har velat göra och vid närmre eftertanke undrar jag om inte det faktiskt skulle passa mig riktigt bra. Jag tycker ju om att bossa och styra över folk, men det stora problemet är att det finns så många olika militära utbildningar och jag har ingen aning om vilken tjänst som skulle passa mig bäst. Så, när jag tidigare i dag gick in på www.lumpen.se och sökte efter de utbildningar som fanns fastnade jag återigen i obeslutsamhetens ödesdigra träsk. Utan att ha begripit ett dugg om vad dessa tjänster innebar gav jag upp och stängde ned sidan för att sedan slå upp nästa. I google-fönstret skrev jag "Lunds universitet". Varför jag just är intresserad av Lund är därför att jag vill komma bort långt hemifrån så jag kan bo i en studentkorridor och dessutom har jag inte varit i Skåne så mycket. För övrigt bör ni som läsare informeras om att universitetet i Lund beräknas vara Sveriges bästa och som sagt: "Endast det bästa för den bäste!". Exakt vad jag skulle vilja plugga är ej bestämt, men jag tror någonting i stil med natur. Jag tänker välja steg 5 i spanska till trean nu i höst och jag bär på en dröm att en dag tala flytande spanska så visst är språket aktuellt som ett förstahandsval till universitetet. Men av naturämnena skulle jag kunna tänka mig fysik, biologi eller kanske blir det något annat område som jag inte berört än. Om jag skulle vilja slå till hårt skulle jag väl välja matematik eller om jag vill komma med en överraskande vändning mitt i mitt naturiga liv skulle jag kanske välja litteraturhistoria eller filmvetenskap. Jag känner redan nu att jag börjar drabbas av obeslutsamhetsfeber så nu avslutar jag den här paragrafen.
Vidare med de realistiska alternativen jag radade upp tidigare kan nämnas att läkaryrket ALLTID har intresserat mig och jag är övertygad om att min kommande arbetsplats blir ett sjukhus. Min ledarinstinkt samt mitt intresse för människans anatomi är oslagbart till skillnad mot mina litterära och stilistiska färdigheter (som jag ständigt utsätter mina få läsare för). Det enda problemet är den fjantiga siffran 20,0 som innebär att jag måste ha MVG i ALLT. Där ska då komvux samt det nödvändiga högskoleprovet komma och rädda mig, men jag är helt övertygad att om man vill någonting väldigt mycket så lyckas man. Hands out!
En annan kommentar som givit upphov till dagens titel är det faktum att jag alltid sedan småskolan till idag har fått höra att jag är så trevlig, glad, positiv, stark och ROLIG. Och vad kan man säga? Ständigt och jämt får jag höra av kompisar och familj att jag är spontan och därmed charmig och kul. Inte för att jag i framtiden vill stå med röd näsa under ett cirkustält med en vattenkanna balanserad ovanför huvudet, men det faktum kvarstår att min ironiska spontanitet och charmiga karaktär kvarstår för att glädja dem som väljer att umgås med mig. Om jag i framtiden kommer att kunna fortsätta säga saker som får min omgivning att dra på munnen är jag helt övertygad om att det kommer att gå bra för mig. Låt mig nu bara tillägga att det inte är alla som kan få helt okända människor fnissa i omklädningsrummet efter ett spinningpass på gymmet!
